den ultimata förfiningen för förnedring av mänskliga varelser

De ringer från jobbet, jag ska inte alls få jobba på måndag, utan bara på tisdag, onsdag och kanske torsdag. Efter det vet de inte. Jag känner mig som en livegen. Utan någon som helst trygghet, utan vetskap över ifall jag kommer få ihop till en lön att täcka mina utgifter med. De ringer när de behöver mig, annars är jag bara skrot. Jag undrar ifall man kan känna sig mer värdelös. Vore jag ett köksredskap skulle jag vara en potatispress, jag används väldigt sällan.

Bemanningsföretagen är den ultimata formen för mänskligt förnedrande. Som arbetare är man bara nyttig då man jobbar, annars är man ett problem. Men som arbetare ska man vara till förfogande dygnet runt. Jag blev lovas i minst en månad, med goda chanser till mer. - Ok fine, tänkte jag. En månad är lite lite, men det får gå. Jag går gladeligen med på dealen och nu står jag här med 16 säkra arbetstimmar nästkommande vecka. Way out west är bara att glömma, den digitala systemkameran får jag se mig i stjärnorna efter och resan till Berlin har jag tur ifall jag har råd att ta mig till flyget.

Bemanningsföretagen är de lägsta av de lägsta. De kallar sig jobbmäklare, vilket ju bara namnet ger allergiska utslag. Yrket mäklare är väl inte det som inhyser mest respekt och trygghet hos mig. De mäklar inte ens jobb. Jag får ju själv söka alla jobb och sköta med mesta av arbetet. Det vore skillnad ifall de kontaktade mig med tjänster de tror skulle passa. Inte heller underlättar de nämnvärt för företagen, de riktiga företagen. De måste fortfarande utannonsera sina tjänster och vara med vid rekryteringsprocessen. Bemanningsföretagen har lyckats skapa behov av en marknad som vi egentligen inte har behov utav. De fyller ett hål som inte existerar. De tränger sig in som en mellanhand och tar en bit av kakan. Själva behöver de knappt lyfta ett finger, mer än att skapa en hemsida. Där företag kan annonsera och människor kan söka jobb. Bemanningsföretagens uppgift kan liknas vid det arbete som förr i tiden utfördes av de personer som satt i telefonsystemets växlingsstationer, alltså att koppla personer. Tänk om vi skulle införa det systemet igen.

• Hej, jag skulle vilja telefonera till Olle Andersson på Sveavägen 14.

• Ja, var så god och vänta ett ögonblick så kopplar jag dig.

Modern version.

• Hej jag skulle vilja söka ett jobb på blablabla-företaget.

• Ja, registrera ditt cv på vår hemsida så kan du söka jobbet sen.

Eller som en tolk för två personer som talar samma språk. En påhittad tjänst för för ett behov som inte finns. Jag menar varför behöver vi förmedlare för att ta kontakt med varandra. Jag vinner iallafall ingenting på det, jag blir ställd på gatan så fort jag inte behövs. Jag utför ett dagsverke och måste hela tiden leva med en oro för när nästa gång jag kommer få chansen att tjäna några slantar.

Deras affärsmetoder bygger på en slags ut-och-invänd herre/slav dialektik. Herren och slaven är inte längre beroende av varandra för sin fortlevnad. Endast slaven, (det vill säga jag) är beroende av herren, (det vill säga bemanningsföretetaget). Det är inte ett värdigt liv och det sker inom lagar och kollektivavtalens gränser. Vad hände med tryggheten. Varför är jag en sådan mes, när ska jag börja ställa krav och inte bara vara en simpel mottagare.

tågen går, i samma spår, från år till år

Uppdatering en gång i veckan, det är vad som gäller nu för tiden. Ena stunden sker det så mycket att ingen tid finns för uppdatering och i nästa så lite att inget finns att skriva om. Just nu befinner jag mig i det senare statidet. Svårt att undvika att falla i dagboksträsket, men så mycket kan jag väl säga att de jag ägnar mina dagar åt för tillfället är någon timmes slösurfning, se ifall det hänt nått nytt på Internet sen igår, det här följs av ett par timmars läsning och sedan glider dagen så sakta från eftermiddag till kväll genom mållösa utflykter på stadens gator med omnejd. Men på måndag är det slut med livet som filosoferande romanfigur, då är det dags att börja knega.

Tack och hej, vegetarisk pastej.

Lex Orwell

Då sitter vi nu här under övervakning. Lagen om FRA's rätt till övervakning är genomförd och antagen. Det sägs att det var en omgjord modell som antogs, att lagen skrevs om för att få till en kompromiss. Den egentliga meningen med omskrivningen av lagen var för att blidka motståndarna och då främst de 4-5 inom regeringspartierna som hotade att fälla lagen. Partipiskan åkte fram och bråkstakarna rättade in sig i leden, som det så fint heter. Motståndarna röstade mot sin övertygelse. Jag kan verkligen se framför mig hur Maud Olofsson slår med oxpiskan framför Frederick Federley

Hur är det då med omskrivningen av lagen, ja inte mycket där inte. Själva grunden för lagens möjlighet förutsätter en kräkning av den personliga integriteten. Lagtexten i sig är inte med ett ord förändrad. Alltså att FRA har rätt att övervaka all trafik som går över Sveriges gränser, både i etern och i kabel, det här med motivet att motverka yttre hot. FRA avgör själva vad som anses var just yttre hot, vilket i sig är en formulering som är extremt otydlig. I stort sätt kommer det nu att innebära att staten med stöd i lagen har rätt att övervaka alla medborgare, vilka vi har kontakt med, vilka sidor på Internet vi besöker, ifall vi köper något över Internet, vart vi åker på semester, ja i stort sätt vad vi än gör. För hur vi än bär oss åt i dagens samhälle så lämnar vi elektroniska spår efter oss. Vad och vart vi handlar genom våra betalkort, vad vi säger och var vi befinner oss genom våra mobiltelefoner är bara två exempel på elektronisk spår som vi lämnar efter oss.

De oerhörda krafter inom regeringen som verkat för lagen och den brådska det varit för att få den godtagen är tror jag inte bara för att man vill skynda sig att bekämpa ”yttre hot”. Utan istället rör det sig om att legalisera en verksamhet som pågått under decennier. Vi har alltså redan blivit övervakade under hela vår livsstil, men utan att det funnits stöd för det i lagen. Nu finns det och staten har nu rätt att godtyckligt göra intrång i våra privata liv.

Inte nog med att det är vidrigt, utan en tillämpning av övervakningen kommer nu stå direkt i strid med vad som står i Sveriges grundlag om anonymitet, medelarfrihet, källskydd och yttrandefrihet. Samt FN's deklaration om mänskliga rättigheter när det gäller intrång i av den personliga integriteten. Så det är nog dags att pappa EU eller farbror FN kommer och tar yngligen Sverige i kragen och säger att.

- Så här får man inte göra, eller.

- Det här strider mot priciperna för den fira marknaden, som EU alltid annars är så pigga på att påpeka.

Lagen är alltså genomförd och övervakningen pågår, vilket alltså innebär att det här blogginlägget kommer passera under storebrors ögon och öron. Texten kommer att gå över Sveriges gränser eftersom att blogspots server ligger utomland, för att inte tala om allt som skrivs på facebook eller msn. Om jag nu kommer att föras bort, arresteras och kanske skickas till malmgruvorna i Kiruna för att jag är regeringskritisk det återstår att se.

George Orwell skrev sin roman 1984 som en kritik och besvikelse över den totalitära och systematiska övervakning som bedrevs i Sovjet. Kanske är det nu 2008 dags för en uppföljare.

Vad som däremot är positivt är att vi troligtvis slipper se fler säsonger av dokusåpan Big Broher.

inte längre förbaskad

Lika fort som min iPod åter började fungera, fick jag tillbaka mina högskolepoäng. Efter några snabba mail som ledde till att det bläddrades bland papper, kontrollerades namn, datum och tider tickade poängen upp de till 120 vilket är det korrekta antalet. Så nu är allt frid och allt är fröjd. Solen skiner utanför och snart kan jag skymta finlandsfärjan då den lägger till i frihamnen.

Dagarna går och jag springer på arbetsintervjuer mest hela tiden, förutom då jag inte springer vilse. En daglig sysselsättning har jag snart funnit mig, vilket är tur det, efter som mat, nöjen, utgifter och räkningar snabbt skjuter hål på min tunna ekonomi.

överraskad

Helt utan förklaring så fungerar min iPod igen, jag säger då det.

Det var överraskning nummer ett, nu till överraskning nummer två.

Jag saknar för att vara exakt, 22.5 poäng i samhällskunskapen. Jag har alltså bara fått 97.5 av 120 poäng registrerad. Nej det har inget med uppsatsen att göra. De har mage att påstå att jag skulle ha en restuppgift i metodkursen samt att jag missat ett seminarium på kursen globalisering och mänskliga rättigheter.

Så fan heller, jag är så förbannad och irriterad att minsta lilla störande moment skulle få mig att självantända. Jag har inte missat något seminarium eller fått komplettering på någon uppgift. Men som student har man inte tillgång till det som kallas rättigheter och ingen skulle tro på mitt ord. Så jag antar att ifall jag inte får ett jobb snart kan jag alltid ägna sommaren åt att skriva kopiösa mängder restuppgifter. För de är alltid mångdubbelt mer omfattande än de ursprungliga uppgifterna, och speciellt då det gäller seminarier. Jag kommer minst få skriva en analys om FN’s roll i folkmordet i Rwanda samt definiera rättvisebegreppet utifrån minst tio olika ideologiska synsätt. Då kommer jag ändå lindrigt undan.

förkrossad

Min iPod är trasig. Jag säger inget mer.