fulaste

Jag har gått och funderat på det väldigt länge nu. Är det verkligen relevant, ska jag sänka mig till den nivån, spelar det egentligen någon roll, och så vidare, och så vidare.
Men tillslut, efter ett långt övervägande så bestämde jag mig för lägga upp en bild på Manu Chau’s La Radiolina.

För det här måste vara inte bara årets, utan hela århundradets fulaste skivomslag.
Jag vet inte om jag ska skratta eller bli arg när jag ser det. Det är ju så fult att man blir förbannad, ta bort det ur min åsyn. Men ändå samtidigt kan man inte sluta titta, inte sluta skratta, inte sluta gråta ,för det är ju så fruktansvärt fult.

VARFÖR???

Jag vaknar upp, slår på TV's Kanal Ett och undar varför i helvete Mange Schmidt, Petter och en tredje kille i bakgrunden som verkar DJ'a på låtsas, tillåts i SVT’s God Morgon Sverige. Det är knappats vad de flesta jag känner förknippar med en GOD MORGON.

Men tack som fan då SVT, god morgon tillbaka, nu när ni har förstört hela min dag. Det måste verkligen vara brist på intressanta personer att sätta i morgonsoffan.

Det är sådant här som gör än illamående, jag blev illamående. Det borde inte vara tillåtet att visas vid den tiden på dygnet, om ens överhuvudtaget. Men speciellt inte då folk är nyvakna, kanske fortfarande inte fått upp ögonen ordentligt, eller är i full färd med att inta sin frukost av fullkornsbröd med keso.
Jag menar, två meningslöst ointressanta ”hip-hop artister” i varsin sparkdräkt som trallar barnvisor.

”Mitt namn är Mange Schmidt och min melodi är giftig, förra året var jag glassig, antar ni nu hoppas på en bortgång som är hastig”

Sen kommer Petter och fyller i.

”ÖÖHH jag är Petter ifrån söder, där har jag mina börder, pumpar tunga beats i min bil och jag gör det med stil”

Hela morgonen har jag ställt mig frågan VARFÖR, varför vill man låta ”Mange-jag är för dålig för att förstå det själv” och ”Petter- jag tror jag är Norra Europas Jay-Z” uppträda med sin sommarplåga TV? För det första, överhuvudtaget, men ännu mer förundrande varför nu? När det snart är oktober.
Ibland är det så att man funderar på att sluta betala licensavgift.

Egentligen förstår jag inte varför jag ens bryr mig, tror att jag gillar att irritera mig på saker och ting.

anna skipper

Anna Skipper är tillbaka i tv-rutan, och på bästa sändningstid ska hon i TV3 inspektera Sveriges tjockisar och deras matvanor, tvinga dem att föra matdagbok för att sedan duka upp en hel veckas härligt intag av fett, socker, fett, fett, läsk och socker mitt framför ögonen på deltagarna, och varje gång blir de lika chockade, - oj äter jag så här mycket.

Det är roligt, man skrattar lite åt tjockisarna, tycker att de får skylla sig lite själva och undrar hur dumma människor egentligen kan bli.

En av höjdpunkterna är då Anna, likt PLUSmannen Sverker Olofsson går lös på deltagarnas kylskåp och skafferier och med sopphinken i högsta hugg slänger allt som innehåller, fett socker, färgämnen eller aminosyror. Rafs rafs säger det så gapar alla skåpshyllor är tomma och likaledes kylskåpet så när som på vitlöksklyftorna i sidofacket.

En annan av höjdpunkterna är då deltagarna ställs till svars för sitt oansvariga beteende, och de klämmer ur sig kommentarer som.

(När de dricker en liter mjölk om dagen.)
-Men vadå, jag trodde mjölk var nyttigt, det har man ju alltid fått höra.
Jo för barn under 15 år kanske.

Eller att de dricker light läsk eftersom det inte är onyttigt då det inte innehåller något socker.

Min min favorit är ändå,
”-Nej, jag äter inte lax, det är en så fet fisk” och i nästa klipp får man se personen i fråga glufsa i sig sockerkaka till frukost, chokladkakor på väg till jobbet, glass till förmiddagskaffet och sen senare på kvällen smälla i sig en påse ostbågar till EFTERLYST.

Andra oförglömliga scener är tillexempel folk som praktiskt taget låter sin lövbiff med klyftpotatis bada i kryddsmör och decilitervis med bearnaisesås, eller då de gör tjocktarmstömning, och de tvingas ligga på en brits med en rör uppkört i analen, där vatten pumpas fram och tillbaka så att bajset ska komma ut för att sedan kunna undersökas av en dietist, eller vilka som nu undersöker bajs.

Det här är verkligen kvalitets-tv, förnedrings-tv då det är som bäst, varken topmodell, fame factory, schalgerfestivalen eller ens Idol har något att sätta upp mot Du Är Vad Du Äter.

trappuppgången

Det händer grejer i min trappuppgång ska ni veta, för några dagar sedan hörde jag ett jäkla klampande och dumpande. Jag brydde mig inte speciellt mycket om det eftersom att jag är van vid stök i trapphuset, den otroliga lyhördheten till trots. Min närmaste granne har någon slags kontrollmani, så hon måste alltid känna efter väldigt noga så hon låst dörren, och inte allt för sällan när hon väl lyckats övertala sig om att dörren är låst och hon kommit iväg ner för trapporna, då kommer hon tillbaka för att gå in i lägenheten igen, se efter så att spisen inte är på, att kaffebryggaren är avstängd, att kylen inte står öppen, att kranen på toaletten inte står och droppar eller vad vet jag, men det är vad jag gissar mig till i alla fall.

Nu kanske ni tror att jag har värsta kollen på alla i min trappuppgång, så är inte fallet. Hon bredvid mig är den ände jag ser till, de andra verkar inte existera, förutom Per i lägenheten ovanför då, fast honom har jag inte sett sen i början av sommaren, kanske kom han iväg till Spanien, man kan ju alltid hoppas, och trappuppgångsrökaren i lägenheten under, som jag aldrig sett, men vet bor där eftersom att det står en odör av röklukt kring hans dörr.
Så ifall det inte är så att resterande lägenheter här i huset står tomma så måste det finnas minst 9 stycken personer jag aldrig sett.

Hur som helst, tillbaka till klampandet och dumpandet häromdagen. Det gick ett tag och sedan kom det tillbaka igen, jag kikade ut genom kikhålet, det enda jag ser är en man med hästsvans.
Anders Borg tänkte jag först, men sedan såg jag att det var en ambulansförare, sen såg jag en till ambulansförare och två pensionärer, och en tredje person som ligger på en bår på väg ned för trapporna. Märkligt, fösta gången jag ser grannen till vänster om mig så ligger personen på en bår. Och jag minns att jag lite elakt tänkte för mig själv,
– Synd att det inte var han i lägenheten under mig, han som alltid röker i trappuppgången så att det stinker som fan varje dag, och sedan sipprar in genom brevinkastet till min lägenhet, så jäkla vidrigt. Fast det var ju tyvärr inte han.
Men så dagen efter när jag är på väg till skolan och jag passerar trappuppgångsrökarens dörr ser jag att det sitter en lapp där, från kronfogden. Det de meddelar att de tillslutit lägenheten. Trappuppgångsrökaren har alltså blivit värkt, han köpte väl cigg för alla pengar. Snacka om att vara rökt.
Och idag är en städfirma här och sanerar längenheten, och det luktar faktiskt helt OK i trappuppgången.

Nu ska jag gå och tvätta, bli spännande att se ifall det fortfarande ligger tvätt i maskinerna som det brukar göra, och om ifall jag ens kommer in i tvättstugan, för ibland är det ju nått smart-ass som låst och inte bryr sig det minsta om att det är andra som har tvättid. Kanske tycker ni att jag klagar lite väl mycket på mina grannar nu, men det är bara för att de är så jävla dumma i huvudet allihopa.

Liksom
Ringa efter ambulans,
Ha kontrollmani,
Röka i trappuppgången,
Spela flamenco på nätterna,
Låsa tvättstugan

läses jättefort

Ikväll, närmare bestämt nu går sista avsnittet av Gilmore Girls, nu vet den där serien där alla pratar jättemycket och jättefort hela tiden, och det är verkligen en epok som går i graven vad ska vi nu spendera våra tisdagskvällar på, och jag som ändå säkert sett hela tre, eller kanske rent av fyra avsnitt, förstår inte riktigt vad hela grejen handlar om. Och tänk ifall jag kunde skriva lika fort som de i serien pratar, då kanske det här kunde bli ett roligt inlägg istället för ett helt meningslöst.

Och han kille har precis friat till tjejen med den unga mamman. De som ser likadana ut och pratar likadant, och det slår mig att hon är 22, då borde mamman ha varit typ 10 när hon fick sin dotter. Och ännu viktigare var mamman gift med pappan när hon föddes eller tillverkades, för det verkar som att det är vikigt för de fina familjerna i det gemytliga lilla samhället.

Och hon Rory vet inte om hon ska svara Ja eller Nej. Ja menar hon älskar ju verkligen killen, så varför vänta, men hon är ju bara 22 så varför ha så bråttom, och han har ordnat allt med jobb och hus med trädgård och ett avokadoträd på baksidan. Och Rory tycker ju så mycket om guacamole. Hon kan ju jobba på The Chronicle i San Fransisco och allt skulle kunna bli sådär underbart.

Och Logan som killen heter, vet att Rory inte gillar storslagna grejer har hyrt hästsläp med vita hästar som friar till henne på hennes egen mottagning efter att hon tagit någon examen eller nått och alla är där och tittar, mamma och pappa, mormor och morfar, grannar och bekanta, för alla känner ju alla, och alla är ju så trevliga och älskvärda mot varandra. Och de håller speciellt av Rory för, ja jag vet inte varför, de är väl tända på henne eller nått.

Och jag stör mig som fan på att de i reklampausarna måste höja volymen så in i helvete att man väcker hela huset (som visserligen inte sover så här dags) och blir halvdöv på kuppen, och så de där jävla Eniro-trollen som kapar och skriker.

Och nu har hon bestämt sig för att säga Nej och talar om det för Logan, och han blir ledsen, men hon tycker att de kan vara tillsammans ändå för hon älskar ju honom, men han säger att det är allt eller inget. Så det blir inget avocadoträd. Men de gifter sig säkert ändå tillslut. Och alla bli lyckliga och får barn.

Och bara eftersom att jag är så nyfiken av mig var jag tvungen att kolla på IMDB hur gamla skådespelarna var, och dottern är född -81 och mamman -67.

81-67 = 14. Vilket alltså gör det fysiskt möjligt. Och att föda barn vid 14års ålder är ju inte helt ovanligt, så glöm det där jag ska om den 10åriga mamman. Och föresten behöver ju inte skådespelarna ha samma ålder i verkligheten som i serien, jag måste sluta haka upp mig på småsaker, även fast att det är kul så vet jag att det kan vara irriterande för andra. Huvudsaken är att de pratar jättefort och jättemycket hela hela tiden.

snooze

Idag fick jag en ofrivillig sovmorgon på två timmar, snooze-knappen är förrädisk, förr eller senare lyckas man alltid att stänga av den i tron om att man egentligen bara ville komma åt just "snoozefunktionen".
Så nu sitter jag här med svidande ögon. Lätt huvudvärk och är torr i munnen, ni vet sådär man känner sig då man just har sovit lite lite för länge.
Men jag försöker så gott jag kan reda bot på det med starkt kaffe, butiks köpt bröd och lyxkeso.

Nu bör jag nog ge mig i kast med det där kapitlet om kultursyndromen, låter ju faktiskt intressant.

msn

Msn är fuckat och släpper inte in mig, hotmail likaså, hoppa det är ett helt gäng med hackers som bestämt sig för att sänka skiten, knäcka deras säkerhetssystem och hacka deras kod ner till parameternivå, sabba deras servrar och radera ut alla användarkonton. Det är dags att någon gör något detta världsherravälde som ger Microsoft oinskränkt tillgång att fylla vår privata sfär med skräp, dock tror jag inte det slutar där, de bevakar säkert varenda klick vi gör med musen, varenda tangent vi trycker ner, allt registreras och skickas till Microsofts gigantiska hårddisk för lagring inför framtida obskyra syften. Jag gillar det verkligen inte men eftersom att det inte finns något alternativ att tillgå så förblir jag en användare.

Häromdagen pratade jag och Agnes om hur många timmar man spenderat framför denna lilla vita ruta på ca 15X10cm, vi kom fram till att det är alldeles för många.
Åtta timmars arbete, åtta timmars msn och åtta timmars sömn, chattandet är helt klart vår tid sätt att umgås, egentligen är jag bara glad att jag lyckas logga in mig.
Det är inte första gången jag slänger skit på msn och Microsoft, och antagligen inte heller den sista. De har mig i ett järngrepp, det är ett beroende. Borde lägga in mig på en avvänjningsklinik eller göra upp ett schema för hur och när jag får använda det.

utgång

Många rock och popartister ifrån det stora landet i väst tycks ha ett aldrig sinade behov av att med jämna mellanrum göra upp med Jesus och kristendomen, det är inte sällan man stöter på religiösa syftningar i deras texter. Allas vår käre Conor Oberst från Bright Eyes tycker jag är där hela tiden där och trampar, som om att han vill slita sig fri, men inte riktigt vågar gå hela vägen, alltid måste han vända sig om för att se över axeln, man kan ju aldrig veta, hålla alla dörrar öppna så att säga.
Som tillexempel då han sjunger

“Why are you scared to dream of god
When it’s salvation that you want?”

eller

“There is a man holding a megaphone, he must have been the voice of God.
The bystanders claimed they saw angels flying up and down the block.
Well, they must have been attached to wires. I saw one laying in the lawn with a broken arm.”

Visserligen är dessa två textrader från två olika låtar, och olika skivor, men det känns som han står där med en fot på vardera sidan och inte vet vart han ska ta vägen, som att han har något han måste komma ifrån men inte riktigt vet hur han ska gå tillväga.
Förövrigt så är dessa två låtar suveräna i sin helhet, både vad gäller text och musik.

Annars så har hans gode vän Tim från Cursive lyckats bättre då han med gruppens senaste album Happy Hollow (som iofs är ganska så gammal nu) beskriver det lilla samhället med samma namn. En liten stad mitt i bibelbältet kan man föreställa sig, där kristendomen tagit ett järngrepp och ser till att styra det mesta i byn. Tim tar oss med på en rundvandring i staden och här får vi bland annat träffa perversa präster i biktstolen, familjer som sänder sina söner till det heliga kriget i öken och Dorothy vars livsplaner går i kras då man ber henne komma ner på jorden och sluta drömma. Och på fjorton spår och 45 minuter kommer vi färdas från big bang till apokalypsen,
Eller något sådant.

Själv är jag inte riktigt lika ambitiös i mitt tillvägagångssätt, jag skriver inga låtar eller konceptalbum. Jag gör det mycket lättare för mig, jag ringer ett samtal, beställer en blankett, fyller i, skickar tillbaka och skriver en blogg om det hela.
Så var man äntligen ute i värmen.