Nijonn bajjbel

Vi undrade väll alla ifall det överhuvudtaget var någon mening för Arcade Fire att ens försöka ge ut ett andra album, efter Funeral borde allt låta tamt i jämförelse.

Först blev jag arg och besviken, vad var det jag hörde, vad har hänt med min älskade slamriga orkester från Kanada, De som funnits i mina hörlurar i över ett år, prestationsångest?
Varför har de stoppat in den gamla dängan No Cars Go på denna platta. Var för sjunger den coola dragspelstjejen så lite för?
Frågorna var många och jag förstod igenting.

Men jag bestämde mig för att ge den en andra chans bara några timmar senare, denna gång med hörlurar, detta kräver hög volym, tänkte jag.
Och efter ett tag, utan att märka det kom jag på mig själv dansandes till något som jag vid första lyssningen direkt avfärdat som en tråkig och blek avkomma med tvivelaktigt namn, är det en kristen sjumannasekt jag lyssnar till tänkte jag då.
Jag tillåter mig själv att bortse från de religösa anspelningrna till god, lord och fan vet vad, låter mig sjunka in i den stenhårda ljudbilden och deras spräckta röster.

Det är mörkt, mullrigt och fler instrument än jag kan räkna till, och domedagsorgel känns verkligen helt rätt, det ger ännu en dimension till den redan så fullspäckade uppsättningen av ljud att omslutas utav, helt fantastiskt.

Så jag ber härmed om ursäkt till Montreals-finest, Neon Bible är en värdig uppföljare, jag är inte längre arg för den där låten ni återanvänt, det känns fräscht, men jag saknar fortfarande mer sång från den korta krullhåriga tjejen.