Nittonde maj

För ett år sen genomlevde hittills den jobbigaste tiden i mitt liv, och idag för ett år sen, den nittonde maj var väll ändå den definitiva dagen på nått sätt. Jag tänker inte skriva en massa smaskiga hemska detaljer som ni kan gotta er i, för jag minns inte riktigt hur det var, och jag tänker inte börja rota bland mina gamla tankar och minnen, då jag tror att det ändå kan vara lite jobbigt.

Det mest är ganska så svart, vad jag minns är att det var fruktansvärt varmt, ett halvöppet fönster, persiennerna som slogs av vinden mot fönstret och skapade ett irriterande ljud, svettiga dagar, veckor, minimal sömn, inlåst i min lägenhet med ett krampaktigt grepp om mobilen och oändligt många cigaretter under köksfläkten. Paralyserad och avskärmad.

Det var verkligen ett helvete, och jag undviker verkligen att försöka minnas den känslan jag hade då.

Kanske låter jag väl dramatisk, kanske blir jag dramatisk i vissa lägen. Och inte är väll jag den ända som gått igenom det här. Det sker ju varje dag.

Men nu såhär ett år senare är allt bara väldigt bra, allt är glömt och om inte förlåtet så är det löst i alla fall.

Nittonde maj rules, idag har jag varit singel i ett år. Yeah.