Spelar ingen roll hur ensam man än känner sig, hur depp eller pepp man må vara, Karins röst finns alltid där, inte långt borta, hon griper tag i dej, tar dej med, vägrar att släppa taget om dej, man kommer inte loss, men det gör inget, för varför skulle man vilja göra det. Efter en sådan tripp kan ju inget annat än tomhet vänta än.
Hennes röst känns som en kniv genom papper, eller som isbitar mot en kall mage det är absolut inte den ultimat lena rösten, men den berör på ett sätt som inget annat kan göra, får en att le, skrika, hoppa dansa omvartannat, för att slutligen lämnade dej, helt utmattad men fortfarande med ett leende kvar på läpparna, och du vet att det inte slutar där.
Håkan, John, Staffan, Paul ett tack till er också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar